UNDP

Fattiga länders inkomstökningar och framsteg på hälsoområdet hotas om vi inte tar krafttag mot klimatförändringen.

Ojämlikhet och orättvisor leder till större miljörisker – tydliga samband både vad gäller kön och välstånd. 

Stockholm 2 november 2011 – Runt år 2050 riskerar den positiva utvecklingstrenden i världens fattigaste länder att stanna upp, eller till och med gå i motsatt riktning, om inte djärva åtgärder tas för att bromsa klimatförändringen, förhindra ytterligare skador på miljön och minska djupa orättvisor inom och mellan länder. Det visar beräkningar i årets Human Development Report som lanseras av FN:s utvecklingsprogram, UNDP, runt om i världen idag.

Årets rapport, Hållbarhet och social rättvisa: En bättre framtid för alla, argumenterar för att det mest effektiva och rättvisa sättet att nå en miljömässig hållbar utveckling är att ta ett samlat grepp på ojämlikheter – mellan könen såväl som inom hälsa och utbildning – och frågor som rör energiproduktion och skydd av ekosystem. Medan världssamfundet förbereder sig för nästa FN-konferens om hållbar utveckling, Rio+20, som går av stapeln i juni 2012, hävdar rapporten att hållbarhet måste ses som en fråga om grundläggande social rättvisa – idag och i framtiden.

”Som rapporten mycket övertygande argumenterar för är hållbarhet inte bara, eller ens huvudsakligen, en fråga om miljön”, skriver UNDP:s högsta chef Helen Clark i förordet. ”Det handlar i grund och botten om hur vi väljer att leva våra liv, medvetna om att allt vi gör får konsekvenser för andra – de sju miljarder av oss som lever här idag såväl som de miljarder som kommer efter oss.”

Rapporten mäter mer än inkomst
UNDP har gett ur den redaktionellt självständiga Human Development Report sedan 1990, då indexet för mänsklig utveckling (HDI) – ett mätverktyg som förutom inkomst också väger in hälsa och utbildning – första gången presenterades. HDI utmanade det strikt ekonomiska sätt att mäta framsteg som tidigare varit gällande och förespråkade istället en global kartläggning av levnadsstandarden i stort.

Mellan 1970 och 2010 förbättrades HDI-värdet för den fjärdedel av världens länder som låg i botten på HDI-indexet med slående 82 procent – dubbelt så mycket som det globala genomsnittet. Om utvecklingstakten skulle fortsätta även under de kommande 40 åren skulle det stora flertalet av världens länder, till år 2050, ligga på samma eller högre HDI-nivåer som den fjärdedel som idag ligger i topp. På grund av klimathoten är dock risken stor att den positiva utvecklingen bryts redan vid mitten av detta århundrade.

Hållbarhet och social rättvisa
Rapporten klargör att inkomstklyftorna ökat – den snabba utvecklingstakten till trots. Dessutom består ojämlikheten mellan könen samtidigt som miljöförstöringen lägger dubbel börda på redan fattiga hushåll och befolkningsgrupper. Enligt rapporten kan hälften av världens undernäring förklaras av miljörelaterade faktorer, som föreorenat vatten och matbrist beroende på torka.

Enligt rapporten behöver dock inte en hög levnadsstandard vara likställt med höga utsläpp av växthusgaser. Även om inkomstökningar tidigare varit nära kopplat till ökade utsläpp visar rapporten att det inte finns några liknande samband vad gäller användandet av fossila bränslen och framsteg inom förväntad livslängd och utbildning. Många industriländer lyckas idag minska koldioxidutsläppen utan att tillväxten hämmas.  Rapporten hävdar vidare att investeringar som förbättrar jämlikheten, exempelvis vad gäller tillgång till förnyelsebar energi, vatten och sanitet samt reproduktiv hälsa kan främja både hållbarhet och mänsklig utveckling.

Elektricitet till alla
Rapporten förespråkar att de 1,5 miljarder människor som idag står utan elektricitet ska få tillgång till servicen och menar att detta kan genomföras till en rimlig kostnad och på ett miljömässigt hållbart sätt – utan att koldioxidutsläppen behöver öka nämnvärt. Det nya FN-initiativet Universal Energy Access Initiative kan enligt rapporten uppnås till en kostnad som motsvarar ungefär en åttondel av vad världen idag lägger på att subventionera fossila bränslen, en summa som uppskattades till 312 miljarder dollar globalt under 2009.

Ökade biståndsflöden genom globala avgifter
Rapporten förespråkar vidare att man ska undersöka möjligheten att finansiera kampen mot klimatförändringen och den extrema fattigdomen genom en skatt på internationella valutatransaktioner.  Enligt rapporten skulle en avgift på så lite som 0,005 procent kunna uppbringa minst 40 miljarder dollar årligen, något som avsevärt skulle öka biståndsflödena till fattiga länder. 2010 uppgick det globala biståndet till 130 miljarder dollar, en summa som – på grund av den globala finansiella krisen – inte motsvarar de löften som världens regeringar gett till fattiga länder. Skatten skulle, enligt rapporten, vara ett välbehövligt tillskott till klimatanpassningsåtgärderna som enligt beräkningarna kräver omkring 105 miljarder dollar årligen, främst i Sydasien och i Afrika söder om Sahara.

Rapporten undersöker också sociala faktorer som inte vanligtvis associeras till en miljömässigt hållbar utveckling;

·      Utökade reproduktiva rättigheter, hälsovård och tillgång till preventivmedel skulle enligt HDR bidra till att tackla ojämlikhet mellan könen och fattigdom från ett nytt perspektiv. Reproduktiva rättigheter kan också bidra till att minska miljöbelastningen och bromsa befolkningstillväxten. Dagens befolkning på 7 miljarder beräknas ha ökat till 9,3 miljarder år 2050.

·      Ökad öppenhet och möjlighet för oberoende kontroll av hur miljöregler efterlevs är enligt rapporten avgörande för en fungerande miljöpolitik – här är fria medier, ett aktivt civilsamhälle och oberoende domstolar avgörande. Lagstiftning i 120 länder garanterar att miljön ska skyddas men i praktiken lever inte alla upp till detta.

·       Även om det krävs omedelbara och kraftfulla insatser på global nivå för att uppnå hållbar utveckling kan lokala initiativ för att stötta fattiga samhällen vara både kostnadseffektivt och bra för miljön. Indiens Rural Employment Guarantee Act gynnade 45 miljoner hushåll (en tiondel av landets totala arbetskraft) och kostade omkring 0,5 procent av BNI:n 2009. Brasiliens Bolsa Familia och Mexicos Oportunidades är andra program som försåg ungefär en femtedel av ländernas befolkning med sociala skyddsnät – detta till en kostnad motsvarande 0,4 procent av ländernas BNI.

Författarna förutspår att en fortsatt okontrollerad försämring av miljön – från torka i Afrika söder om Sahara till stigande vattennivåer som riskerar att dränka låglänta områden i Bangladesh – kan innebära att matpriserna ökar med upp till 50 procent. Samtidigt äventyras insatser som syftar till att öka tillgången till vatten, sanitet och elektricitet för miljarder människor, främst i Sydasien och i Afrika söder om Sahara.  

Enligt vissa beräkningar gör klimatförändringens effekter att HDI-värdet i Sydasien och Afrika söder om Sahara 2050 kan komma att ligga 12 procent lägre än det annars skulle ha gjort. I ett ännu värre scenario – där skogsskövlingen fortsatt, den biologiska mångfalden minskat dramatisk och det extrema vädret fortsätter kan det globala HDI-värdet ligga så mycket som 15 procent lägre än baslinjen 2050. Fortsatt miljöförstöring kan med andra ord underminera årtionden av utveckling och arbete för att öka tillgången till vatten, sanitet och elektricitet bland jordens allra fattigaste människor och samhällen. Enligt rapportförfattarna utgör detta allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

Mer information och rapporten i sin helhet hittar du här.